På andra sidan

Så där ja, nu har det hänt. Jag är trettio år gammal. Det känns... exakt som tidigare. Jag är en rätt glad och nöjd liten person, som gillar sitt liv väldigt mycket. Så varför bryta ut i någon slags kris för en sådan ynklig sak som ålder?!
Jag startade ju den här bloggen för ungefär ett år sedan som någon slags förebyggande åtgärd inför en troligtvis inkommande trettioårskris. För att visa mig själv: titta, du har ett fint liv. Och det funkade! Jag har ett fantastiskt fint liv och jag har verkligen insett det de här senaste tolv månaderna. Framför allt för att jag nästan alltid får lov att göra så himla roliga saker. Tiden jag ägnar åt problem är så pytteliten jämfört med tiden då jag får roa mig.
Jag har ett jobb jag stortrivs med, älskar min alldeles egna lägenhet, har en underbar familj och de finaste vännerna. Jag kan lägga massor av tid på att lära små barn saker om livet, jag kan lata mig på soffan, jag kan fika, jag kan sova länge på söndagarna, jag kan läsa bloggar i timmar, jag kan äta god mat, jag kan klippa gräset, jag kan dricka ganska mycket öl, jag kan göra dumroliga saker sent på natten, jag kan köpa klänningar, jag kan kramas, jag kan dansa på debban, jag kan gå en kurs på universitetet för att det är så kul att lära sig nya saker, jag kan strunta i disken och istället prata med en vän på msn, jag kan lyssna på de bästa låtarna på spotify och jag kan känna mig lycklig.
Det bästa med allt det här - och det har jag först insett ganska nyligen - det är att jag faktiskt har valt det helt själv. Jag har valt mitt liv. Jag har gjort valen som tagit mig hit där jag är precis just nu. Jag har fångat min egen lycka och det är en en skön känsla. För det innebär att jag kan fortsätta med det även i framtiden; göra val som gör mig lycklig. När man vet det behöver man inte vara rädd och krisig alls.
Nu låter jag som någon slags irriterande självhjälpsguru. Inte meningen alls. Skulle bara säga att jag är glad. Och jag är trettio år gammal. Det går att kombinera.
Puss